Tro, hopp och kärlek - en utställning på Sjöhistoriska museet med genusperspektiv

2013-01-21

Tro, hopp och kärlek – en utställning på Sjöhistoriska museet om sjömanstatueringar

I utställningsarbetet har vi haft genusperspektiv som utgångspunkt.

Anledningen till att det blev så är att jag hörde talas om att vår museichef funderade på en tatueringsutställning samtidigt som jag under hösten 2010 gick kursen ”Jämställdhetsintegrering med intersektionellt perspektiv” 7,5 poäng på Linköpings universitet. Kursens fördjupningsuppgift handlade om att föreslå ett projekt på den egna myndigheten. Jag föreslog då fokus på genusperspektiv i vår nya utställning med några förslag om hur man skulle kunna göra. Jag tog upp förslagen i vår interna genusgrupp och tillsammans fick vi igenom en skrivning om detta i verksamhetsplaneringen. För mig som så länge varit intresserad av de här frågorna, och också under lång tid varit styrelseledamot av föreningen ”Genus i museer”, har det varit roligt och intressant att försöka arbeta konkret.  

Utställningsgruppen har bestått av mig som är arkivarie, Johan Gustafsson, utställningsproducent, Simon Ekström, etnolog och genusvetare, Linnéa Hedlund, pedagog, och Mirja Arnshaw, arkeolog och forskningssamordnare. Scenograf Anna Asker gjorde utställningens form. Simon Ekström är en av forskarna i Statens maritima museers samarbete med Stockholms universitet, Centrum för maritima studier, förkortat Cemas. Ett av Cemas syften är att involvera forskare i vårt utställningsarbete.

För mig som arkivarie handlade utställningen också om ett försök att tolka våra samlingar på nya vis, något som jag tycker är mycket viktigt. Det gäller ju att göra våra samlingar aktuella för vår egen tid och samtidigt ge ett historiskt perspektiv på vår nutid.

Redan på 1930-talet bedrev Sjöhistoriska museet aktiv insamling genom att fotografera, göra intervjuer och samla in tatueringsförlagor. Etnologer såg då tatueringsföreteelsen som något förlegat som snart skulle försvinna i det moderna samhället. Tatueringar hörde till underklassen, vagabonder, prostituerade, sjömän, fångar, cirkusfolk och andra som fanns i utkanten av ”det skötsamma folkhemmet”. Tatuerarna kom från samma grupper och var inte konstnärligt utbildade. Ofta hade de varit sjömän. Deras alster kan ses som en slags folkkonst eller ”knegarkonst”. Den fina samling som insamlades utgör stommen i våra tatueringssamlingar. De flesta av förlagorna kan ses i utställningen i original och förstoringar och vi har valt ut några fotografier som visar hur de dåförtiden placerades på sjömännens kroppar. Vi har också med tatueringsförlagor från slutet av 1940-talet och början av 1950-talet från Marinmuseums arkiv.   

Dessa äldre samlingar jämförs med flera intervjuer som jag gjort i dag. Och med tatueringsmotiv av i dag nu när tatuering blivit så väldigt vanligt. De gamla så kallade sjömanstatueringarna används på nya vis och av olika slags människor. I dag vill man vara speciell och unik, men använder ändå gärna samma motiv som många andra.  

Om jag skulle få frågan om vad som är genusperspektiv i utställningen skulle jag svara ungefär så här:

Vi har inte tagit allting för givet som något ”man” gjorde. Vi försöker hela tiden ta upp om det vi säger handlar om man eller kvinna, eller om bägge. Vi sätter in tatueringen i sitt sammanhang i det för det mesta manliga sjömanskollektivet ombord.

Vi funderar över varför så många av motiven på männens kroppar är fjärilar, rosor, svalor, hjärtan etc, motiv som vi i dag uppfattar som ”kvinnliga”. Samtidigt tatuerade sjömän in dödskallar, spelkort, dolkar.

Kvinnomotiven var många och varierande och vi kan lätt dela in dem olika stereotyper. Framstod man månntro som mera manlig av att tatuera in kvinnomotiv på sin kropp.

De diskussioner om stereotyper som är så högaktuella i samhällsdebatten är något som engagerar mig. I det här sammanhanget handlar det om stereotypen ”sjömannen” och stereotypa bilder av kvinnor i tatueringsförlagorna. Det finns inga enkla svar men det är viktigt att föra diskussioner om stereotyper. Hur många sjömän var det egentligen som tatuerade sig ”förr”. Eller gör det i dag. Ingen vet. Ingen statistik finns. Men det är viktigt att komma ihåg att många sjömän aldrig har tatuerat sig. Det var troligtvis ofta en klassfråga, men ingen forskning finns.   

Vi har med något om kvinnors tatueringshistoria och vi nämner både manliga och kvinnliga tatuerare.

En kvinna som vi intervjuat i dag har tatuerat in en stor pinuppa på sin överarm. Det är en påklädd pinuppa men likafullt en sådan med stor släktskap med sina 1950-talsförebilder. Hennes egen motivering till den är ”Jag tycker att sådana här gamla pinuppor är så himla fina. De är ett uttryck för en sådan extrem kvinnlighet.”

Bland de män och kvinnor som vi intervjuat finns en påtaglig skillnad i sättet de beskriver sina tatueringar på. Medan det för männen handlar mycket om att deras pappor och farfäder haft tatueringar och att de velat efterlikna dem, och att de tycker tatueringar är snyggt och ibland på gammalt vis berättar att de är beresta, så pratar kvinnorna mycket mera om att deras tatueringar är noggrant utvalda för att spegla deras liv.  De existentiella frågorna verbaliseras mera av kvinnorna.    

Välkommen att se utställningen på Sjöhistoriska! http://www.sjohistoriska.se/

För medlemmar i föreningen Genus i museer http://genusimuseer.se/ kommer jag ordna en visning med diskussion i vår. Det kommer ett utskick till medlemmarna och jag hoppas få se många av er där.

Eva Hult, arkivarie på Sjöhistoriska museet

Visningar: 256

Inlägg i den här diskussionen

Intressant! Ska bli spännande att ta del av!!

mvh Stina, museipedagog på Upplandsmuseet

RSS

© 2018   Created by Bengt Svensson.   Drivs med tekniken bakom

Emblem  |  Rapportera en händelse  |  Användarvillkor