Projekt: Öppet bildarkiv

[Fredrik Andersson]

Jag vill passa på att informera om ett nystartat projekt vid Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet. I korthet går projektet ut på att tillgängliggöra myndighetens hela bildbestånd  med en licensiering som tillåter användning utan kostnader för användaren (även högupplöst bildmaterial). Läs mer om projektet på vår blogg: http://digitalamuseet.blogspot.se/2012/06/projekt-oppet-bildarkiv-m...

I projektet pågår just nu diskussioner med Zetcom för en anpassning av eMuseumPlus som möjliggör publicering av hela bildarkivsmodulen (inklusive nedladdningsmöjligheter av högupplöst bildmaterial). Tanken är att bildarkivsmodulen ska bli en egen modul i eMuseumPlus precis som samlingsmodulen eller namnmodulen, och att man ska kunna göra enkla och avancerade sökningar bland alla bilder. 

Vi väntar just nu på besked från Zetcom gällande tekniska möjligheter/begränsningar, och vi har även efterfrågat dela-funktioner, som skulle möjliggöra delning av information via sociala medier.

[Magnus Cedergren]

Ja, det är ju dags för de stora muséerna att gå denna självklara väg. Nationalmuseum som tidigare satt standarden för hög prissättning av högupplösta bilder, har ännu inte tänkt om - mig veterligen.

[Kajsa Hartig]

Hur tänker ni kring eventuellt bortfall av intäkter? Dvs affärsmodell?

Hälsningar
Kajsa Hartig

[Magnus Cedergren]

Personligen tycker jag kanske att begreppet affärsmodeller hör hemma i kommersiella sammanhang, inte primärt för en central, statlig myndighet. Nu finns det visserligen inget generellt stopp för myndigheter att agera kommersiellt, men det är ju knappast något mål för myndigheter att tjäna pengar. I värsta fall är det väl ett nödvändigt ont som för t.ex. Nationalmuseums bildbyråverksamhet, eftersom man inte kan finansiera de aktuella delar av verksamheten på annat sätt (dvs. t.ex. genom entréintäkter, försäljning av fysiska prylar och framförallt skattemedel).

 

Många bilder i t.ex. Svenska porträttsamling saknar ofta ekonomisk upphovsrätt (dvs. är utslocknad genom att den ursprunglige upphovsmannen har varit död i mer än 70 år). Jag har för mig att det finns rättsfall på att vanliga reproduktioner sällan har någon egen ekonomisk upphovsrätt i sig, eftersom de saknar verkshöjd. Det är originalet som har verkshöjd, sällan en enkel reproduktion (t.ex. fabricerad i en digital scanner av något slag). Sen är ju frågan om Nationalmuseum alls äger upphovsrätten till de verk som de fysiskt förfogar över...?

 

Jag har fått intrycket att Nationalmuseum i praktiken stått som förebild för många dussin andra muséer och kommuner, att ta betalt för bildsamlingar av olika slag med höga avgifter (inspirerade av kommersiella bildbyråer). Kanske kan de största centralmuséerna gå plus genom sin "bildbyråverksamhet", men det är knappast fallet för mindre aktörer (kommuner och mindre muséer). Oftast blir dessa taxor bara ett stor, präktigt hinder för den som skriver lokalhistorisk litteratur, agerar i hembygdsföreningar eller släktforskning (allt detta ideellt). Denna "standard" har därför blivit ett hämsko för att vårt GEMENSAMMA kulturarv skall kunna användas och spridas på bästa sätt.

 

I min värld blir det mer en praktisk fråga hur man finansierar verksamheten inom myndigheten, om man jämför med myndighetens grundläggande uppgift. Givetvis måste en "ny affärsmodell" tas fram i samarbete med Regeringen. Ett nytt - fritt - spridande av vårt gemensamma kulturarv kräver naturligtvis att en del omkostnader täcks på något annat sätt. Ny teknik har väl dock sänkt många omkostnader redan idag.

 

Men jag tror att detta är en alldeles nödvändig kursändring, som t.ex. Riksantikvarieämbetet m.fl. redan påbörjat. På t.ex. KB betalar väl "slutkunden" endast för reproduceringskostnaden, inga publiceringsavgifter o.dyl. Det handlar om någon hundralapp per bild, inte tusenlappar per bild. Här har Nationalmuseum varit ett hinder under lång tid, till skillnad från ex.vis KB. (Rätta mig om jag har fel i sak).

 

Jfr. tankarna och målen bakom PSI-direktivet, Tryckfrihetsförordningens kap 2, upphovsrättsregler för äldre verk.

[Kajsa Hartig]

Oavsett uppdrag eller inte, offentlig eller privat institution, så har många intäktskrav och även intäkter från bildförsäljning. Institutionen måste kunna med gott samvete avstå från dessa. Jag personligen är övertygad om att det går att hitta en väg framåt, men om någon redan har en bra strategi och tacklar frågan, är det bra att dela med sig av erfarenheter.

[Magnus Cedergren]

De praktiska lösningarna är onekligen viktiga, men jag tror att uppdrag och de "högtravande målen" faktiskt måste få vara styrande här. Sen får lösningarna anpassas, och erfarenhetsutbytet blir ju viktigt, som du skriver.

[Fredrik Andersson]

Intäkterna har, som jag förstått det, inte varit i de nivåerna så att detta skulle utgöra en väsentlig faktor kring beslutet att publicera bilderna fritt. Bildförmedlingen vid Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet har under de senaste åren administrerats med en procentuell arbetstidsfördelning på ett antal medarbetare, men endast en mindre procentuell del per tjänst, och förmedlingen kommer även i framtiden att kräva bemanning då vi givetvis kommer att fortsätta besvara frågor och vara till hjälp kring bildsökning och bildframtagning. Precis som vid KB eller Riksarkivet kommer administrativa avgifter kvarstå för framtagning av ej digitaliserat material (vilket är i linje med PSI-direktivet), men den stora skillnaden blir förändrad licensiering så att publiceringsavgifter tas bort, och att användaren själv kommer kunna söka och ladda ned högupplösta bilder direkt via webbgränssnitt. 

[Magnus Cedergren]

Ja, det låter verkligen som ett steg åt rätt håll för musei-Sverige. Nu väntar vi med spänning på aktörer såsom t.ex. Nationalmuseum...